Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Partiet som brukade vara för vanligt folk

Det går utför för Liberalerna just nu. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL /IBL IBL BILDBYRÅ

En gång i tiden var Jan Björklunds nu utrotningshotade Liberalerna en folkrörelse.

Torbjörn Nilsson skriver om ett parti i svår identitetskris.

– Är det någon mer som har avgått? 

Ombudsmannen stiger av rulltrappan, rakt in i myllret av minglande liberalpartister och vill ha en uppdatering. Vad har hänt sedan sist han kollade telefonen, på centralstationen för tio minuter sedan?

Där står Cecilia Malmström i sina nitade läderboots; hon lägger huvudet på sned när hon pratar med folk. Där går lille Mats Persson, han som gjorde så mycket väsen av sig i höstas men sedan liksom försvann.

– Det verkar lugnt, svarar till slut en dam i rosa omlottklänning. 

Klockan är väl två.

De rör sig cirklar. Det är ett hål i golvet i mitten de måste runda. Jan Björklund har hållit tal och nu ska de dricka kaffe och umgås. Men hur gör man det? Det här är ett parti som under flera års tid inte varit besjälat av det som ledningen sysslat med, men som ändå inte förmått att göra sig av med sin ledning, och som nu när ledningen till slut ska försvinna varken vet ut eller in. 

Varför finns vi till? 

Huvudet högre än alla andra – rödskäggig och bullrig och med förstärkt magparti – häver sig Johan Pehrson fram i folksamlingen som en uppenbarelse från förr. Har han svar? Eller Nyamko Sabuni, som de fäster sådana förhoppningar till? Erik Ullenhag, som inte fäster i någonting alls?

Tre procent i mätningarna.

En riksdagsledamot som vägrar lämna fast hon redan tjänat storkovan på att sitta i riksdagen. 

Vad har det här partiet egentligen? 

Som en skämd soppåse grannen glömt i trappuppgången.

En ledande EU-kandidat, det har det i alla fall inte längre. Hon stormade ut härifrån kongresscentret i Västerås redan på förmiddagen, rosenrasande och rödgråten, sedan partisekreteraren strukit henne från valsedeln. Cecilia Wikström var en betydande svensk parlamentariker, men det enda som är kvar av henne är en stor vepa som de spänt upp och placerat i mitten, vid hålet. Där står hon – i pappersform – som en påminnelse av vad som nyss var men inte längre är, som en skämd soppåse grannen glömt i trappuppgången.

Nyamko Sabuni. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Alla går förbi på behörigt avstånd.

Och genom denna församling av individer vankar valberedningen – alltså Olle Schmidt – med händerna bakpå tweedkavaj och ryggen böjd i en sorgkrök.

Vad ska han göra?

Han vill väl helst få tid att sitta ner och läsa alla böckerna han bär runt i sin tygpåse.

Jag kommer på mig själv att upprepa en förflugen tanke från valåret: Vore det inte bäst för alla inblandade parter om man helt enkelt lade ner den här föreningen och delade boets tillgångar till övriga partier? Skåningarna tycker ju redan som moderater, stockholmarna som centerpartister. Pekuniära tillgångar? Det finns egentligen inga. Affektionsvärdet? Ja, där skulle boutredningen få bekymmer.

Ingenting kan hänrycka folkpartister såsom ett seminarium.

När jag står där och funderar över om det möjligen kunde gå att bevara rösträttsrörelsens minne i en stiftelse – ungefär som man har gjort med Karl Staaff – eller om ett institut vore lämpligare – ett sådant som Bertil Ohlin har förärats – känner jag en brysk armbåge tryckas in i min rygg. Sedan får jag en knuff. Minglet är plötsligt upplöst. Folk flänger förbi. Hungriga blickar på raska ben som störtar mot rulltrappan.

Det tar mig fyra förvirrade sekunder att inse vad det är som pågår.

Det är seminariedags.

Ingenting kan hänrycka folkpartister såsom ett seminarium och själv tappar jag snart fotfästet och dras med av strömmen, nerför trappan, in i en korridor, vidare bort till en hörsal, tjopp, tjopp, tjopp, snart är sittplatserna fyllda.

 

– Kan vi hjälpas åt att tränga ihop oss? undrar en timid man.

 

Det är när alla knökar sig samman, när jag ser glädjen i deras ansikten över att de ska få dela denna stund tillsammans, som jag inser att det är helgens höjdpunkt som står framme på scenen.

Cecilia Wikström åkte ut. Foto: KRISTOFER SANDBERG

Stanislas Guerini heter han. Mager. Flintskallig. Ser ut att jobba på en revisionsbyrå.

Men han är alltså partiledare för ”En Marche”.

– The populists said that the European Union is out of date at it’s best and a danger at it’s worse. We made another choice. We had EU-flags on our meetings.

Så inleder han sin föreställning och därmed är publiken vunnen. Emmanuel Macron – som ju är den egentliga ledaren för ”En Marche” – personifierar det hopp som ändå finns i ett gammalt svenskt liberalt parti. Stanislas är 35 men låter som vore han 55. Han hävdar på allvar att det går att vinna val genom att hissa EU-flaggor.

Det är i alla fall vad de hör.

Det är vad de vill höra.

Hittills har svenskarna presenterat fyra valbudskap till den omröstning i mars som man beskrivit som ”historisk” och ”oerhört viktig”:

Oui.

Si.

Yes.

Ja.

 

Så stod det på banderollerna när Jan Björklund höll tal och det är av allt att döma det konkreta innehåll som liberalpartiet ska möta väljarna med. Och då har Stanislas massor av glosor som landar perfekt:

Det är, säger han, en uppgift ”for our generation” att möta hotet från nationalismen, det krävs att ”we make a stand” eftersom vi befinner oss vid en ”turning point” där ”all achievements are in jeopardy”.

De nickar.

De blir glada av att höra sådant, dessa självspäkande människor.

De får höra om Macrons stora plan. Att Europa inte kan stå still, hur Schengenområdet måste få skarpare gränser, mer gemenskap, ett europeiskt socialskydd, en minimilön, en stor konferens i höst.  Han må se ut som en torr administratör, Stanislas, men han citerar Camus och målar upp pampiga bilder.

– This election will be a cornerstone in the renaissance för Europe! utbrister han.

Konstpaus.

– And it will all begin in Alde!

De blir glada av att höra sådant, dessa självspäkande människor som alltid annars ska se å-andra-sidan och två-sidor-av-saken, och den glädjen borde man väl egentligen kunna unna dem.

Folkpartiet håller valmöte 1966. Bertil Ohlin (t.v.) och Per Ahlmark (mitten). Foto: ROLAND JANSSON / DN

– It’s time to focus on our european strength, säger Stanislas.

Hans franska brytning förvandlar ”focus” till ”fuck us”.

Det är väl typiskt.

I den här frågan finns det faktiskt en andra sida.

– You know, säger Stanislas, there has been some violence in France.

Men det är också den enda skymt av gula västar som ges fast det utanför liberalernas värme finns människor – gott om människor – som inte alls förknippar unionen med historiska segrar för fred och välstånd utan snarare med byråkrati, mygel i korridorer, saftiga arvoden till deltidsarbetande politiker och ett successivt men sällan välförankrat maktutvidgande. Och allt detta har unionens motståndare förstås utnyttjat, alltmedan unionens förespråkare stått och tittat på.

 

Det finns ju skäl till att detta val till det europeiska parlamentet kommer vara ett svårt val för alla dem som tror på ett nära samarbete och det skälet är underlåtelse. Den som inte förankrar, den som har en definition av demokrati där alla inte riktigt är med, den kan inte ta sig framåt.

Tydliga nog? Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Det här EU-valet får de europeiska liberalerna för sina synders skull.

Jag tänker en stund på att det här partiet en gång hette Folkpartiet och var Sveriges näst största parti med majoriteten av sina väljare på landsbygden och i småstäderna. En gång var det här utrotningshotade partiet en folkrörelse.

Det blir frågestund och en riksdagsledamot reser sig:

– Jo, säger hon på vacker engelska, jag undrar hur ni gjorde? Vad gjorde ni för att vinna i Frankrike?

Det svarar Stanislas gärna på, för då när de vann var det enklare att vara ”En Marche”-anhängare än det är nu. Vi struntade, säger han, i alla opinionsmätningar och gick till medborgarna, dörr för dörr, och frågade dem vad de oroade sig för och vad de önskade. Och så började vi skapa en rörelse och en organisation utifrån det.

Hon ser förbryllad ut när hon får svaret, riksdagskvinnan.

Kan man göra så?

När jag lämnar lokalen och ensam går tillbaka genom korridoren ser jag att det pågår ett seminarium två dörrar bort. Det har rubriken ”Kom i gång med dörrknackning”.

Det har lockat fyra deltagare.

 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!